Fight club analys

Hej vänner! Som ni vet så skrev jag en analys om filmen Fight Club för ett par veckor sedan… I brist på annat så delar jag nu me mig av den!
Läs, begrunda och SE filmen!

Analys av David Finchers drama

Fight Club

Av Viktor Andersson

Brad Pitt och Edward Norton är huvudrollsinnehavarna i David Finchers film Fight Club. Filmen baseras på en nihilistisk satir fylld av våld och hat mot en materialistisk värld. Tyler Durdens (Brad Pitt) genialiska ideologier ekar genom väggarna när blodet fläckar ner golvet och psykologin tränger in i åskådarens undermedvetna, via såväl sarkastiska samhällskommentarer som subliminal perception.

Den identitetslöse IKEA-fantasten (Edward Norton) som avskyr sitt jobb, har sömnsvårigheter och fäller ständigt sarkastiska kommentarer om sin chef. Han vaknar upp en dag sittande på ett flygplan och bredvid honom befinner sig Tyler Durden.
Tyler är en anarkistisk man som är i god fysisk form och lever efter ideologin att självförbättring är till för de svaga. Dessa två karaktärer startar således Fight Club. Vilken kommer att bli ”Jacks” och Tylers gåva, deras gåva till världen. Via Fight Club bygger de upp en terrororganisation som eftersträvar ekonomisk jämvikt. Denna jämvikt skulle infrias genom att spränga flera stora kreditkortsbolag.

Jack, som jag väljer att kalla honom, då vår IKEA-fantast hela tiden avspeglar sitt liv i hans namn. ”Jag är Jacks utanförskap” hävdar han samtidigt som han bevittnar Tyler krama om sin nya vapendragare, i form av en attraktivare, smartare och mer populär kille än han själv. En kille han i nästkommande scen deformerar ansiktet på, då han ”kände för att förstöra något vackert”.
Jacks antagonist är genom stora delar av filmen Marla Singer (Helena Carter). Ett ovårdat, hänsynslöst tobaksoffer, en turist som Jack liknar vid en tumör. Marlas gestalt kommer att växa under filmens gång, samtidigt som Tyler utför allt mer hänsynslösa handlingar mot folket. Rollen som antagonist flyttar från Marla till Tyler då Fight Club urartar och omvandlas till Projekt Mayhem.
Efter att ha fått den första presentationen av Marla hittar vi ett inslag av subliminal perception. En bild på Tyler (vilken vi i det läget ännu inte fått träffa) avbildar sig under bråkdelen av en sekund, med en cigarett i munnen och med armarna i kors. Åskådaren blir ständigt förvarnad om vad som komma skall.

I fallet med berättarens sprängda lägenhet hittar vi planteringen, då han i scenen innan får upplysningar om hemmagjorda sprängmedel av Tyler. 
Tyler blir från början Jacks hjälte då han gestaltar allt det som Jack eftersträvar. Han ser ut som Jack vill se ut, lever som Jack vill leva, är smart begåvad och, framför allt, fri på alla de sätt som Jack inte är.

Efter det att han har sprängt Jacks kliniska lägenhet i småbitar och förstört allt han äger, kan nu Jack flytta in i det hus som kommer att bli grunden på hans nya syn på livet. Ett läckande råtthål med rostiga spikar att skrapa armbågarna på.
David Fincher är ute efter att visa oss världen från en annan synvinkel. Vi måste sluta jämföra våra mänskliga faktorer med det materiella. Han anser att en person inte bör dömas via innehållet i sin plånbok, bilen man kör eller jobbet man har. Manliga stereotyper, så som kalsongmodeller kritiseras och självdestruktion eftersträvas. Inte förrän man nått den absoluta botten, när man förlorat allt, kan man byggas upp och bli fri att göra allt. Materialismens värderingar ersätts följaktligen med insikten om att alla individer oavsett består av samma ruttnande organiska materiel som allt annat. Sammantaget så ligger vi alla i samma komposthög.
Fincher speglar en klockren satir mot mänsklighetens sjuka samhällsideal och materialistiska tänkande. Detta visar sig inte minst när Tyler och Jack gör inbrott och stjäl det rikaste, krämigaste fettet i världen. Det som damer och herrar betalt dyra pengar för att bli av med. De omvandlar fettet och säljer det sedan dyrt tillbaka, kanske till samma person som nyss fått det bortopererat.

Genom filmmusikens geniala tekniker förs vi fram mellan kontrollerade sentimentala händelser och totalt kaos. När Jacks lägenhet sprängs och även då han gråter på ett av sina stödgruppsmöten, lyssnar vi till en operaliknande harmonisk melodi. Samtidigt som i de kaotiska stunderna, som när byggnaderna sprängs eller under slagsmål inom Fight Club, hörs hårda trumslag och förvirrande tonföljder som i ”where is my mind”.

Upptrappningen sker en halvtimma innan slutet av filmen. ”Jag är Jacks brustna hjärta.” Bob (den kramgoa anabolatorsken med testikelcancer) dör. Samtidigt upptäcker Jack alla Tylers flygbiljetter, en känsla av Deja Vu uppenbarar sig då han följer Tylers fotspår genom landet. Samtidigt som Marla (Tylers sängpartner) säger att de haft sex. Point of no return inträffar då Jack inser att Tylder enbart är ett alter ego av honom själv. Vilken han låtit skapa i ett desperat rop förändring i hans miserabla liv.
Konfliktlösningen inträffar då Jack skjuter sig själv i huvudet, i ett försök att ta livet av Tyler.
 
De geniala filmteknikerna förtrollar åskådaren. Mörka, dystra och kalla miljöer filmas i grodperspektiv då en halvnaken Fight Club medlem sitter på sitt slagna offer och matar slag på slag mot dennes blodiga ansikte. Ett vackert panorama visas då kreditkortsbolagen jämnas med marken. Åskådaren måste hela tiden vara fullt fokuserad på vad som visas, då Fincher briljerar med snabba scenbyten och parallellsekvenser.

Jag personligen finner Fight Club otroligt bra. Ju mer man analyserar, desto mer kan man finna att belysa. Som till exempel den subliminala perceptionen, där man hittar flera bilder i filmen som man annars inte ser. Just på sättet som Palahniuk, författaren till Fight Club, ritar upp den skeva samhällsbilden. På samma sätt kan jag jämföra med George Orwells bok 1984. I vilken modern diktatur, en totalitär statsmakt och en egenmäktig repression av befolkningen kännetecknas. Just på detta sätt vilket både Orwell och Palahniuk skildrar dystopi och sarkastiska tankar om samhället och politiken, är i mitt tycke enastående. Det får mig att stanna upp och reflektera en extra gång. På samma sätt som när Tyler håller en pistol i Jacks mun och Jack för en sekund slutar tänka på det kaotiska scenariot utan istället funderar över hur ren pistolmynningen är.

Vad jag tror David Fincher vill få ut av Fight Club är att vi måste börja leva våra liv. “This is your life and it’s ending one minute at a time”. Vi måste sluta jämföra våra materiella tillgångar och fokusera på saker som egentligen betyder någonting.
Som vår IKEA-fantasts alter ego sa:

“You’re not your job. You’re not how much money you have in the bank. You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet. You’re not your fucking khakis.
You’re the all-singing, all-dancing crap of the world”

Be careful out there